Det har nu gått en dags sen händelsen. Allt är upp och ner. Mina ögon svider och huvudet värker.
En stor klump i magen, mår hela tiden illa och ingenting smakar.
Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Det har inte riktigt fallit mig in. Att jag aldrig mer kommer attfå ligga i min säng med alla mina kuddar, pussa min katt godnatt och somna i det hus jag levt i. I hela 19 år och nästan 6 månader. Det kommer inte bli en månad till som jag lever i det huset, inte en dag.
När jag blundar så kommer jag ihåg precis hur allt såg ut. Varendaste liten pryl som hade sin plats, där det alltid haft, ser ja framför mig. Jag kommer aldrig mer få städa det rum som jag haft, eller putsa de glas som var runt altanen. Aldrig få ha en rolig kväll med hela familjen i det huset. När jag blundar känner jag doften av nylagad mat som pappa gjort. Eller känner kattens päls mellan mina fingrar. Jag kommer inte få¨gnälla över att jag ville ha nya tapeter i mitt rum. Just nu känns det som om att de var de finaste i hela världen.
Jag tar tillbaka alla gånger jag sakt att våtat hus har varit gammalt eller fult. Det är dit jag vill tillbaka och det är där jag vill ha mina rötter.
Jag vill tacka alla som ställer upp, syskonen mormor och morfar, karlssons familjen alla mina vänner, kusin, och Bästa Agnes. Tack <3
Känskan att inte äga mer än vad man har på sig plus lite andra saker som jag hade i en liten väska hemma hos Fredrik är olidlig. Men det viktigaste är att mamma och pappa klarade sig helskinnade. Saknar min kissekatt som inte kunde räddas, min lilla bäbis, ha det så underbart där du är nu.
Även om vi bygger ett nytt hus där. Så kommer det inte bli samma sak. Vi får ett hem. Men inte samma känsla eller den relationen man hade till alla saker. Även om man köper samma, nytt.
Har aldrig kännt mig så liten, men jag behöver aldrig känna mig ensam. Har hela min familj och en underbar kille och hans familj som stöttar mig, och vi alla stöttar varandra.
Vad skulle jag göra utan Fredrik Fast, Jag älskar dig.
Love you!
SvaraRadera